Alla inlägg den 10 januari 2011
Huvudpersonen i Stjärnlösa nätter är 19-årige Amār, inte författaren Arkan Asaad. Men Amārs berättelse är också Arkans.
Amār är född i den kurdiska delen av norra Irak, men uppvuxen i Sverige känner han sig mer som svensk än som kurd. Till skillnad från fadern som styr sin familj med järnhand.
Konflikterna mellan de två är många, och 19-årige Amār lever ett alltmer självständigt liv.
En familjeresa till släkten i Irak lockar ändå, en bilresa genom Europa och in i Irak via Turkiet tillsammans med bröderna och fadern. Resan slutar ödesdigert.
När Amār är hemma igen har han mot sin vilja gift sig med sin kusin, och i ett slag sett alla sina drömmar gå i kras. Samtidigt väntar kusinen på att få komma till Sverige.
- Det mesta jag skriver är självupplevt, men man får inte bortse från att det är en roman, berättar Arkan Asaad.
Att prata om hederskultur är fortfarande högst relevant, menar Asaad, kunskap om varandras kulturer är enda vägen framåt. En av hans många liknelser handlar om en vit dörr, som vi har framför oss nu. Vid dörren står en tredje generations invandrare och bankar - de vill in, ta plats i politiken, konsten, medierna.
- Ju hårdare resten av samhället håller emot, desto värre blir smällen. När jag nu har anammats av samhället är det mitt jobb att låsa upp dörren. Vill du ha lite koll på vad som händer bakom dörren, läs min bok.
Att det han varit med om skulle kunna bli en roman hade Asaad aldrig ens funderat över. Efter en filmutbildning var målet att bli regissör, kanske skriva för film.
- Det här är det mest privata jag har gått igenom. Skulle jag berätta om det för hela världen, när jag varje dag gjorde mitt bästa för att glömma?
Då arbetade han som väktare, ett jobb som redan innan skrivandet tagit fart hade förlorat meningen.
- Livet var bittert, jag gick upp klockan sex, gjorde mina träningsrundor och skrev korta filmmanus som det inte blev något av. Jag ville göra något men visste inte var jag skulle börja. Jag insåg aldrig att de historierna jag redan hade var värda något.
Nu är debutromanen på väg till bokhandeln - en rak och ganska dråplig historia om en ung man som gör val han inte kan stå för, som fortfarande önskar att han haft mod att gå emot släkt och tradition, och som sedan tvingades lära sig leva med sitt utanförskap.
Mathilde har jobbat i åtta år på samma företag när helvetet bryter löst. Hon ser ingen orsak, men märker att chefen plötsligt blir kall och börjar montera ner hennes ansvarsområde.
Till slut har Mathilde inga arbetsuppgifter kvar och placeras i en fönsterlös skrubb intill toaletterna. Chefen tar varje chans att utmåla henne som hotfull och de andra anställda vågar inte längre prata med henne.
de Vigans skildring av mobbing på arbetsplatsen är lika skoningslös som viktig. I en tid när kraven på effektivitet stiger och siffrorna för psykisk ohälsa är höga är det någonting att ta på allvar.
de Vigan gör det med isande skärpa och kvävande toner. Men det finns ett problem. Han heter Thibault och är läkare. Genom hela romanen varvas hans öde med Mathildes. En kort stund stöter de ihop, men i jämförelse med Mathildes förintande plåga är Thibaults självrannsakande timmar i jourbilen förfärligt bleka.
Underjordiska timmar är därför en kluven roman. Berättelsen om Mathilde slår det gnistor om - särskilt när de Vigan blandar in hjälten från dataspelet World of Warcraft. Thibault upphör dock aldrig att vara annat än ett störande moment i periferin.
"Shall I compare thee to a summer's day?" Så inleds den sonett av William Shakespeare som blivit en av världslitteraturens mest citerade dikter. Men var det han som skrev den?
Ja, det är en av många frågor som poeten Eva Ström tar ställning till. Hon blir den sjätte som ger svensk språkdräkt åt de 154 sonetter som 1609 kom ut i England och räknas till det mest utsökta Shakespeare skrivit.
Diktsviten handlar om två kärlekshistorier. Den första mellan diktaren och en ung man. Den andra mellan honom och en gåtfull kvinna, The Dark Lady. Denna kan ha varit hovdam eller hora, brunett eller negress. Det har till och med spekulerats i att hon var självaste drottning Elizabeth I.
Parallellt med Eva Ströms tolkningar och kommentarer löper ursprungstexterna, oftast komplexa och dubbeltydiga.
Ibland ödesmättade, där människans flyktiga ögonblick under stjärnorna skildras med storslagen enkelhet.
Ibland roande med sin fräcka erotiska lek, där ords många betydelser utnyttjas och man inte vet om till exempel "will" syftar på önskan, begär, kvinnans eller mannens könsorgan eller helt enkelt på författarens eventuella förnamn William.
Ibland rent servila i sitt smicker. Men alltid, alltid språkligt virtuosa. Att översätta dem är omöjligt. Att tolka dem är nästan lika ogörligt. Hundratals försök har gjorts, världen över.
Också Eva Ström går stundtals bet, trots att hon följer rim och meter och klokt nog valt modern svensk språkdräkt. Det fungerar utmärkt i de prosaiska sonetterna men lyfter inte alltid i de svindlande passagerna.
Det senare gäller sonett nummer 18, den ovan citerade, där diktaren jämför sin sköne älskade vid en sommardag.
Där börjar Eva Ström följsamt med "Ska jag dig likna vid en sommardag?" men tappar den skimrande tonen i originalets "But thy eternal summer shall not fade" med sin fyrkantiga formulering "Men din sommars skönhet vissnar ej", där hon lätt kunde behållit magin genom att till exempel skriva "Men evig är din sommar, vissnar ej".
Eva Ströms mål är emellertid större än att enbart ge en ny tolkning. Hon vill återuppväcka intresset för originaltexterna och Shakespeares ojämförliga språkliga rörlighet och bråddjupa insikter i det mänskliga psyket
Det har hon lyckats med.
Den amerikanska jazzsångerskan Melody Gardot är ett av de mest kända exemplen på vad den medicinska forskningen kallar hjärnans plasticitet, på att det aldrig är kört.
Som 19-åring blev hon påkörd av en jeep och fick svåra hjärn- och bäckenbensskador. Huvudet värkte, närminnet var dåligt. Hennes tolfte doktor förklarade att hon måste hitta något som kunde göra henne glad.
När han fick veta att hon spelat och sjungit före olyckan sade han att musiken kunde förbättra hennes hjärnkapacitet, få henne att fungera igen. Några år senare har hon en världskarriär.
På Moma, Museum of Modern Art, i New York hålls sedan länge särskilda konstvisningar för dementa som ställda inför konstverken plötsligt visar sig kapabla till samtal med sina anhöriga på en helt annan nivå.
Det svenska försöksprojektet i Helsingborg har ett liknande upplägg så till vida att det omfattar aktivitet i grupp och samtal. Men i stället för dementa eller hjärnskadade har svenska politiker i stället prioriterat långtidssjukskrivna smärtpatienter eller deprimerade.
- De säger att programmet fått dem att ta tag i sina liv, säger Sören Augustinsson, socialpsykolog vid Högskolan Kristianstad.
Deltagarna kallas just deltagare, inte patienter. De har promenerat i parker, gått på särskilda konstvisningar på kulturhuset, de har sjungit och haft samtal om litteratur.
Programmet bygger på det kulturutbud som redan fanns tillgängligt i staden.
- Kärnan har varit att man är med om en aktivitet som leder till samtal. Om du ensam går och tittar på konst generar det vissa effekter, men om ni är tre eller fyra får ni något att tala om vilket är poängen. Det svåra är att bryta folks cirklar mellan sängen, kylskåpet och tv:n.
Augustinsson har intervjuat tio av deltagarna. Samtliga är positiva.
Boken har sålts till många före detta Ludvikabor runt om i Sverige. En bokköpare var en före detta Ludvikabo som numera bor i Singapore. Frakten var högre än bokens pris men som kunden sa 'man får väl skylla sig själv när man flyttar så här långt bort från Ludvika', tillägger Källgren.
"Knäppt i Ludvika" kom ut lagom till julskyltningen. Boken består av cirka 190 bilder med människor och miljöer i Ludvika från 1960-talet fram till 1980-talet.
- Jag hade ingen idé om hur bra den skulle sälja, men målgruppen är ju väldigt stor. Många kommer ihåg de här miljöerna och människorna som finns med i boken, säger Bertil Danielsson.
Lokalnostalgi säljer, menar Anders Källgren, och konstaterar att Danielsson gör det som många tänker, men inte kommer sig för med - att ha med kameran och ta bilder i alla möjliga sammanhang.
- Alla minns vår kära Frille, men hur många fotograferade honom? I boken finns han med på en helsida, noterar Källgren.
Framgången för Knäppt i Ludvika gör att Bertil Danielsson fått, som det brukar heta, blodad tand, Redan planeras för ett nytt bokprojekt med utgivning lagom till julen 2011.
- Jag har lite idéer. Det finns material för en kåseribok eller så kan det bli en fotobok från Grangärde. Jag har ett väldigt stort bildmaterial därifrån.
Danielsson tillägger att det så småningom mycket väl kan komma en "Knäppt i Ludvika 2". Men den boken dröjer nog minst ett par år.
Du kanske inte ens har lagt märke till det. Men på de flesta svenska kultursidor finns det en remsa med kortare texter. Stick - så brukar de kallas.
Det är en märklig subgenre inom journalistiken. Från ett läsarperspektiv är det inte alldeles lätt att begripa vad sticken gör för nytta.
De är sällan lika genomarbetade som ledarsidornas material, ändå är de nonchalant tvärsäkra. Dessutom är tilltalet lite klurigt, på ett gammalmodigt vis.
Likt en belåten flanör i Madicken strösslar skribenten snusförnuftigheter kring sig, samtidigt som han rätar till monokeln och skruvar upp fickuret.
När formen fungerar som bäst kan den emellertid vara läsvärd. Sverker Lenas på Dagens Nyheter behärskar det lilla formatet med ett ursinnigt patos. Och när Göran Greider ömsint betraktar den allra vardagligaste vardagen uppstår poesi.
De anonyma sticken på Greiders egna kultursidor i Dala-Demokraten, de som samlas under vinjetten Kulturhyllan och är skrivna i tillkrånglad vi-form; de är däremot inget vidare.
Nu har Rättviksbon Björn Gustavsson fattat det olyckliga beslutet att samla tre år av texter som han skrivit för nyss nämnda hylla i en bok. Det blir därmed ännu tydligare hur bedrövliga de är.
När hans betraktelser dök upp i tidningen kunde man åtminstone gömma dem under kaffekoppen.
Gustavssons prosa är det inget fel på, den är oftast rak och effektiv. Nej, det är tankegodset som är problemet.
Gustavsson är sur på allting. Ingenting är roligt. Livet är ett skavsår. Han är så gallsprängd att han får Sven Stolpe att framstå som Thore Skogman.
I vanliga fall är det här egenskaper som utmärker många goda skribenter, som AA Gill. Men Gustavssons inlägg är så befriade från ideologisk grace och humor att allt som återstår är en förbittrad farbror som hytter med näven.
Gustavssons tjurigheter skulle kunna fungera som ett revyinslag om 70-talets raggsockevänster när den var som allra mest rödvinsmosig. Så hjälplöst daterade är de.
Gustavsson är sur på alla som tjänar pengar, på kungen, på USA, på internet, på folk som tränar på gym, på bilar och på Classic Car Week. Ja, hjälp vad sur han är på det folkkära jippot hemma i Rättvik.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 | 11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|